Skrallt på bloggfronten

Tittar in och vill ursäkta mig lite för att jag är en urusel bloggerska. Jag är förkyld, har ögoninflamation och är lite allmänt nere. En nära släkting till mig som betyder oerhört mycket är svårt sjuk och jag har ingen blogglust. Jag återkommer när jag besitter någon som helst energi för något annat än familjen, jobbet och livet. Jag bjuder på en bild på Maja när hon "posar" i sandlådan där vi spenderade gårdagsförmiddagen. Skönt med lite sol på näsan.



Under paus


Har tagit mig en liten paus, som ni kanske märker. Det är mycket nu. Mycket förberedelser inför Thailand, inför lucia på dagis, inför julledighet på jobbet. Det enda som det inte finns mycket av är blogginspiration. Jag är tokinpirerad på andra håll, på jobbet bubblar det av idéer och jag är sugen på att få fint hemma (eller det är fint, ännu finare kanske). Men jag känner mig glad och bloggen är inget stressmoment längre. Jag tänker på den och får idéer, men just nu får den inte ta så mycket tid. Så nu vet ni.

Bild vi.usalize.us

Kärt återseende

Idag har jag lunchat med min gamla vän L. Vi var bästisar under hela mellanstadiet, högstadiet och halva gymnasiet. Vi gled ifrån varandra, så där man kan göra när man är sjutton år och det händer mycket omkring en. Men så förra veckan hamnade vi av en slump brevid varandra på tunnelbanan. Vi har inte sets på över åtta år! Det var så himla kul att träffa henne idag. Lunchtimmen har nog aldrig gått så fort. L var sig lik, men en mognare version av den L jag kände i barndommen. Jag fick massor av energi av vårt möte och vi har bokat in en middag nästa vecka. Ser redan fram emot vårt möte. Det är så underligt hur livet blir!

Bloggstressen

Då och då får jag kommentarer om att jag bloggar för lite. Att jag lägger upp för lite bilder. Att jag helt enkelt inte uppfyller kraven som "bloggerska". När jag startade bloggen 2005 hade jag inga tankar om hur länge jag skulle fortsätta. Jag har skrivit så länge jag har tyckt att det har varit roligt. Jag har haft perioder då jag inte bloggat alls. En del gånger har datorn varit trasig. En annan gång var jag nygravid och illamående och höll på att jobba halvt ihjäl mig på min praktikplats. Det har funnits stunder då jag varit superpeppad och velat skriva hur mycket som helst. Men det har också funnits stunder då jag inte har velat skriva alls. Min blogg är mitt sidoprojekt. Min hobby. Visst skulle det vara kul att vara lika stor som Engla, Prinsessan och Gizmolina. De lyckas uppdatera sin blogg flera gånger dagligen. Jag är ingen sådan bloggerska. Jag har inte den ambitionen. Jag vill att bloggen ska vara rolig. Rolig för mig och för er. Jag bloggar så mycket som jag vill, kan och har inspiration till. Just nu spenderar jag mycket tid med min dotter och försöker suga ut det sista ur min föräldraledighet. Jag är på väg in i en ny fas i livet. Som arbetande småbarnförälder. Jag hoppas att bloggen kommer att fortsätta vara ett glädjeämne. Men jag kan och vill inte att bloggen ska bli mitt liv. Jag vill göra annat också.

Därför blir jag uppriktigt ledsen när jag får kommentarer som att jag inte ger mina läsare tillräckligt mycket. Jag skriver först och främst bloggen för min egen skull. För att mina nära och kära vill uppdatera sig om mitt och min dotters liv. Inte för att få läsare. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är jättekul att så många hittar hit och hittar tillbaka. Men jag skriver primärt för mig. Konstigt vore väl annars. Med tanke på att ynka 1% av alla läsare lämnar ett avtryck. När jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag blir jag stressad. Känner mig tvingad att skriva något. Det är inte lätt att skriva något varje dag. Jag har aldrig varit en dagboksskrivare. Jag lägger ner ganska mycket tid på bloggen, men visst skulle jag kunna sitta dygner runt och uppdatera. Men jag har valt att låta bli. Var snälla och respektera det. Om det inte passar, behöver ni inte läsa.

Ibland blir det flera uppdateringar per dag, ibland händer inget på något dygn. Jag vill gärna dela med mig till er läsare. Jag tycker att det är roligt att ni är här. Om ni vill läsa om något speciellt, så hojta gärna till!

Kram
Stina

Big no 5 is coming up!

I mars firar jag och min älskade T fem år tillsammans. Det har varit fem år fyllda av kärlek, glädje och utveckling. Vi har gått från två unga 20-någonting studenter, som levde loppan under studietiden, till ett etablerat par med barn som närmar sig 30. Kompisar, fest och plugg upptog vår tid i början. Efter ett år tillsammans flyttade vi ihop i vår första andrahandsetta. Den sunkigaste ettan du kan tänka sig, men vad gör det när man är nykär? Efter ett tag fick vi tag i vår förstaandstvåa. Där utvecklades vårt förhållande till att ha varit en "ungdomsförälskelse" till ett riktigt förhållande. Vi började bli färdiga med våra utbildningar, T fick ett "vuxen"-jobb och vi var redo att ta nya steg i livet. När vi varit ihop i tre och ett halvt år kom vår lilla prinsessa. Det var stort. Vi blev en familj.

Just nu lever vi mitt i småbarnsperioden med allt var det innebär. T jobbar sjukt mycket. Vi har inte sovit en hel natt på ett och ett halvt år. Det är lätt att man fastnar i slentrianvardagen. Och glömmer bort den där pirrande nykärskänslan. Den kommer tillbaka så fort vi slappnar av. Nu har vi snart varit varandras allt i fem år och det tycker jag är väl värt att firas. Det vore underbart att komma iväg på en weekendresa. Som kärlekspar. Inte som föräldrar. Maja skulle få vara hemma med farmor eller mormor. Vi skulle kunna njuta av varandra, av god mat, en ny stad och självklart lite shopping :-) Spanien har alltid haft en speciell plats i våra hjärtan. Vi gillar klimatet, maten, folket och atmosfären. Ts farbror har bott där i många år så han har spenderat många skollov där. När jag var liten bodde mina farföräldrar i östra spanien, så jag har också varit där ett och ett annat påsklov. När jag o T firade ett halvår (för hundra år sedan typ :-)) var vi nere i södra Spanien. Därför vore det underbart att få fira fem år tillsammans i samma land.  Jag har varit i Barcelona en gång som tioåring. Jag kommer inte ihåg så mycket, men jag minns att det var runt påsk. Vi tyckte ju förstås att det var hur varmt som helst och gick omkring i shorts. Spanjorerna var inte benägna att hålla med, de tyckte snarare att det var isande vinter (det var väl cirka 15 grader), och gick omkring i täckjackor. Ja, det syntes väl att vi var turister. Det skulle vara underbart att få återuppleva staden nu som vuxen. Med mannen i mitt liv. En weekend dit är precis vad vi utlsitna småbarnsföräldrar skulle behöva.

Gissa om jag belv glad när jag gjorde mitt dagliga besök hos
Engla och såg att hon hade en väldigt generös tävling. Vinnaren får ett presentkort på hela 10 000 (!) kronor på Airtours (det bolag jag flög med första gången jag åkte till Spanien, med min gammelmoster Dudda, utan mamma och pappa för att hälsa på min farmor och farfar). Wow! Det känns som om tävlingen är som gjord för mig och t!

Så här kommer min motivering Engla: Som smårbarnsföräldrar med sömnlöshet, rutiner, jobb och otroligt mycket kärlek glömmer vi ibland bort att vara sådär sprudlande kära. Men det kommer så fort vi slappnar av och stressar ner. I vår firar vi fem år tillsammans och vi är väl värda att fira detta med en underbar weekendresa till Barcelona, eftersom Spanien är "vårt" land. Ingen är tacksammare för lite lyx i vardagen än slitna, någolunda nya, föräldrar! Självklart följer datorn med, så det blir rapporter från resan här på bloggen!


Bild lånad av Airtours.se

Vad händer efter mammaledigheten?

I juni är det tanken att jag ska ut i arbetslivet. Då har jag varit hemma i nästan två år. Och man kan säga att min karriär är tänkt att dra igång ordentligt i början på nästa sommar. Jag blev färdigutbildad bara några månader innan Maja kom till världen. Jag måste säga att jag är lite orolig inför framtiden, även om jag försöker att inte tänka så mycket på det just nu. Dels är journalistvärlden en tuff branch att komma in i. Lågkonjunkturen gör det ju inte bättre. Jag hoppas på att kunna få ett sommarvik som kan gå över i en anställning till hösten. Men det hela känns mycket osäkert.

När tjejerna på VeckoRevyn förstod att jag var gravid förra våren fick jag blandade rektioner. Jag gjorde ju min praktik där. Praktiken började i november och slutade i juni. Jag fick reda på att jag väntade Maja i slutet av januari. Jag gick på praktiken med illamående, hungerfrossa och växande mage. Jag valde dock att hålla min graviditet ganska privat på redaktionen. Mina praktikkollegor (vi var tre praktikanter) o min handledare visste. Och några få till som av olika anledningar behövde veta. Resten fick helt enkelt tro att jag bara druckit för många vaniljlattes från Panini. Jag ville ses som en hårt arbetande praktikant. Det dröjde tills vecka 18 innan någon av tjejerna (som alla var barnfria, i min ålder och uppåt) vågade fråga om det inte var något annat än vanlijsmak i min mage. De flesta verkade uppriktigt glada för min skull. Medan andra helt öppet visade hur korkad de tyckte att jag var som "förstörde mitt liv på det här sättet". När vi pratade om framtidsplaner råkade jag nämna vad jag drömde om att jobba med.
"Glöm det," sa en tjej. "Du har ingen karriär att se fram emot, det är kört för din del, det är lika bra att du koncentrerar dig för att vara bullmorsa". Så sa hon, hon som skulle vara en av mina chefer. Jag vägrar ge henne rätt. Jag förtjänar det bästa, o jag kommer att få en fantastisk karriär. Jag blir mörkrädd när jag förstår att den här inställningen inte är helt ovanlig. Jag har förstått att många mammor blir åtsidosatta när de kommer tillbaka efter lite bebissnusande.

Känner du igen dig? Har du blivit missgynnad när du kommit tillbaka från föräldraledigheten? Min kära vän
Nicole skriver en uppsats om just det här och hon skulle bli jätteglad om du vill berätta om dina erfarenheter för henne. Mer om det här kan du läsa på hennes blogg.

Amma offentligt - en rättighet?

Imorse var vi hos barnmorskan, allt såg bra ut. Magen hade vuxit en centimeter sedan sist, och ligger fortfarande fint på normalkurvan. Jag, som är urnyfiken på bebisen där inne, frågade Kerstin hur stor hon trodde att bebisen är. Ja, det är ingen jätteliten bebis, svarade hon kryptiskt. (Hjälp, täkte jag, jag ska föda en jätte!) Jag skulle tippa på runt 3,5 kilo, fortsatte hon. Det lät mycket bra, enligt mig, och sannolikheten att hon ska väga mer än 4 kg är väldigt liten.

Nåväl, efter besöket begav jag mig till Ringens köpcenter för att hitta lite saker som jag behöver. Gud vad tråkigt det centrumet är, jag har lovat mig själv att aldrig mer gå dit. De har en H&M, men där var det så utplockat och stökigt att jag fick ångest och nästan vände i dörren. Då var Lindex desto pålitligare. Där hittade jag ett amningslinne och superbra små plastflaskor att ha shampoo och balsam i till BB. Inne bland alla söta underkläder (för er som inte måste gå omkring i amingsbehåar som jag och är ute efter nya underkläder kan en tripp förbi Lindex rekomenderas varmt, hur mycket fint som helst till bra priser) gick en mamma och ammade sin bebis. Jag förstår att bebisar blir hungriga och måste ha mat nu men måste man gå omkring bland alla kläder med bröstet i vädret? Eftersom klockan var strax efter tio var det väldigt lite folk i butiken, och jag tror inte att någon störde sig på matsessionen (förutom jag då). Men det kan väl inte vara särskillt rofyllt för bebisen att få inta sitt morgonmål medans mamma går omkring och drar i alla kläder? Bara några meter därifrån fanns trevliga provrum, alla lediga. Varför inte sätta sig ner där i lugn och ro och låta bebisen få lite matro? Kläderna finns ju kvar när man är färdigammad.

Jag har tänkt ganska mycket på det här med amning offentligt. Om min amning fungerar, vilket jag verkligen hoppas att den gör, kommer jag att försöka leta upp en plats lite i skymundan. Dels för bebisens skull och dels för min egen. Kalla mig pryd, men jag gillar inte tanken på att alla människor ska kunna se mina bröst. Jag vill heller inte slänga fram en mjölkstinn tutte på ett fullsatt lunchkafé framför andra gäster. De har ju inte valt en ceasarsallad med extra bröstmjölk till lunch. Däremot kan jag tänka mig att på samma lunchresturang sätta mig längst in i lokalen med en filt över mig o lillan och amma, om jag inte stör andra. I Sickla köpkvarter finns det ett speciellt amnings- och skötrum för just dessa ändamål. Det tycker jag är ett otroligt bra intiativ och hoppas att fler tar till sig det fenomenet.

I den H&M-butik där jag jobbar har jag många gånger stött på ammande mammor. De allra flesta vill sitta i skymundan och eftersom vi saknar kundtoalett brukar jag erbjuda dem en pall och ett provrum att mata sin bebis i. Det brukar uppskattas, både av mamman o bebisen men också av andra kunder. Precis som att jag inte vill ha bröstmjölk i min ceasarsallad till lunchen vill jag heller inte ha bröstmjölk på den nya, fina klänning som jag vill lägga mina slantar på. En del mammor tycks dock inte tänka i dessa banor utan sätter sig mitt bland kläderna och hivar fram bröstet. En gång satt till och med en mamma precis i entren (vi har en stor glasentre, med ett podium med skyltdockor). På podiet satte sig mamman för att amma sitt barn. Mitt i kaoset. Då sade jag faktiskt till, där gick min gräns. Jag erbjöd mamman en pall och ett provrum, men hon tycktes inte förstå varför man inte kunde sitta mitt i ingången och erbjuda dagens lunch. Jag kan tillägga att jag hade sagt till den kund som suttit sig där och ätit sin lunchmacka också.

Tolka mig nu inte som om jag är emot folk som ammar offentligt, precis som jag skrev tidigare så förstår jag att bebisens krav på mat måste gå först. Vad jag ber om är inte en amningsfri offentlig miljö, jag ber bara om att ammande mammor (snart är jag förhoppningsvis en av dem) sköter det snyggt så att de inte stör andra!


Lycka

image820

Jag tittade nyss på Oprah, cheesy, jag vet. Men idag fick programmet mig faktiskt att tänka till. Det handlade om lycka. Och jag kom fram till att jag har väldigt mycket i mitt liv att vara lycklig över. Jag glömmer lätt att stanna upp och verkligen njuta av livet. Därför ska jag nu göra en lista över saker som gör mig lycklig:
♣ Jag har en fantastisk pojkvän, jag är så otroligt glad över att det blev vi. Han gör mig lycklig, har aldrig träffat en människa som ser mig som han gör. Jag ser oss tillsammans i olika skeden i livet och jag är så stolt att han valt just mig som sin livskamrat.
♣ Vår kärlek har resulterat i bebisen som just nu ligger i min mage och växer till sig. Vi har skapat ett litet mirakel och jag ser fram emot att lära känna denna nya människan. Se hennes första leende, se henne ta sina första steg, börja prata, börja skolan, ta studenten, bli kär och förhoppningsvis bli lycklig.
♣ Jag är glad att vi har en fin lägenhet, som är vår egen. Den är så fin och vi har det så mysigt här hemma. Mitt hem är min borg. Jag älskar alla våra 54 kvadratmeter.
♣ I våras avslutade jag min utbildning, vilket gör att jag numera har mitt drömyrke. Jag är så stolt att jag valt att arbeta med det jag verkligen brinner för istället för att välja ett yrke som igentligen inte intresserar mig bara för att det är lätt att få anställning och lönen är hyfsad.
♣ Vi har en fantastisk familj runt omkring oss. Vi har båda föräldrar och syskon som skulle ställa upp i alla väder. Att ha ett skyddsnät under sig gör det mycket lättare att hoppa från de höga höjderna.
♣ Jag har en samling nära vänner som jag valt med omsorg. Dessa vänner får mig att må bra. De får mig att skratta, men vi kan även prata om allvarligare saker.
♣ Jag har fått möjligheten att resa och se andra delar av världen.
♣ Jag har möjlighet att unna mig det mesta som jag vill ha.

Allt detta gör att jag ofta vaknar med ett leende på läpparna. Jag tror att alla kan bli lyckliga, men en del kanske behöver jobba lite mer på det! Hoppas ni jobbar med er lycka därute!

Saker jag upptäckt idag

  • I need space. Jag ääälskar att sprida ut mig. Funkar inte när jag måste dela skrivbordsyta med typ hundra andra studenter. Jag måste få ha mina saker över hela ytan. Längtar tillbaka till  mitt jätteskrivbord på redaktionen!
  • Skolans pastasallad är en jäkligt dålig kopia på 133 40:s orginal. Blä. Deras "fetaochsoltorkadetomater"-gräddfilsdressing saknar helt fetaost o tomat. Ok, liiite tomatpuré kanske de har petat ner, men inte mycket. Smakade typ fil. Mums (?).
  • Jag är trött på att plugga. Ska inte göra det igen förrän närmast om typ tio år. Kanske inte ens då.
  • Jag blir okoncentrerad efter några timmars flitigt knapprande på datorn. Och börjar smygläsa bloggar istället. Fy på mig!
  • Jag blir irreterad på andra studenter som låter för mycket/är okunniga/allmänt störiga.
  • Jag har ringt till T hundra gånger, bara för att jag har tråkigt, inte för att jag har något att säga.
  • Jag vill gå hem och äta jordgubbar.

Vägrar ha dåligt samvete

Jag vet att jag lovade bilder på diverse goodiebags idag, men jag kommer inte att lägga upp dem ikväll. Har varit igång hela förra veckan, helgen och idag (dagen har bestått av praktik, tandläkarbesök med borrning och städning av lägenheten) så ikväll ger jag mig själv ledigt. Har dukat fram julmust light och pepparkakor och ska försöka koppla av lite. Ska vara på redaktionen 07.30 imorgon för en telefonintervju.

Vad ska man rösta på?

Snart är det val och jag känner mig ganska osäker på vart jag står politiskt. Känner påtryckningar från alla håll och kanter men känner inte riktigt att jag får en chans att välja själv. De stora dagstidningar har alla varsitt test som man kan fylla i för att se vilket parti som passar bäst in på ens egna åsikter. Jag gjorde dessa test i förhoppning om att i alla fall få en int åt vart det lutar. Tji fick jag. Alla fyra test visade på helt olika resultat.. knepigt. Så nu blir det till att hårdplugga istället. Har ni bestämt er?

Vidrigt

Jag brukar inte kommentera poltik eller samhällshändelser i bloggen, men nu känner jag att det har gått för långt. Det är dags att ta ett steg ut ur mode och nöjets förtrollade värld och möta den hårda vardagen.

I helgen blev en 12-årig flicka våldtagen och knivmördad av sin mammas sambo. 12-åringes bästa vän, en tjej på 13 år blev även hon våldtagen och knivskuren av mannen. Historien är otroligt tragisk, och tyvärr inte det enda brutala våldsbrott som skett mot barn i det "fina och skyddade" Sverige. Jag täker närmast på det uppmärksammade fallet kring Bobby. Men det är inte bara Bobby och den 12-åriga flickan i Västerhaninge som råkar illa ut. Varje dag misshandlas en ny Bobby.

Hur ska man få bukt på probemet? Hur kan vi förhindra att fler barn våldtas, blir knivskurna eller misshandlas till döds? Peronligen anser jag att media är den tredje statsmakten. Jag tror att media har mer inflytande än någon annan instans, statsministern inkluderad. Och jag tror framförallt att media (och då tänker jag främst på Aftonbladet, Expressen, DN, SVD, SVT, TV4 och Sveriges Radio) är väl medvetna om deras makt, men att de helt enkelt struntar i det.

Jag tror att  exempelvis Aftonbladet skulle sälja lika mycket tidningar med löpet: SÅ KAN DU FÖRHINDRA ATT DITT GRANNBARN BLIR SOM BOBBY som med löpet: BIGBROTHERJESSICA I SEXBRÅK I HUSET- ROBIN OTROGEN. Det är enklare att skriva om Jessica och de andra i BB-huset. Det är bara att slå på tv:n så blir "nyheten" levererad direkt till redaktionen. Det första löpet kräver en hel del mer jobb. Journalisten skulle behöva söka upp socialtjänten. Han skulle behövs göra research kring hur samhället fångar upp (eller inte fångar upp) barn som Bobby. Han skulle behöva vara beredd på att dra igång en seriös samhällsdebatt. Han skulle behöva "offra" dagar, om inte veckor, att göra ännu mer research, göra följdatiklar, få stå till svars, få bli hyllad och kritiserad. En nyhet som denna skulle inte glömmas bort, det skulle löpet om BB-Jessica.

Igår toppade Aftonbladet med ett foto och en namngivning av den 12-åriga flickans vän, 13åringen, som var med om de hemskheter som utspelade sig i helgen. Tidningen motiverar detta med att familjen ville ha det så här:

 - Vi har bestämt oss för att berätta för att det inte ska spekuleras om det som har hänt. Vi vill att alla uppgifter ska vara rätt och att det inte ska ske några förväxlingar med bilder och sådant. Men det är framförallt vår dotters önskan och vi stödjer hennes beslut, säger mamman till Aftonbladet.
    
Vadå hennes beslut, och "vi stödjer henne"! Hur kan man låta sin 13åriga dotter, som nyss blivit våldtagen och knivskuren, och som sett sin vän mördas, få besluta huruvida en bildpublicering av henne ska ske eller inte? Flickan måste ju vara djupt chockad, och hennes familj kan inte heller känna sig särskillt bra. Finns det ingen psykolog som kan ta hand om sådant här och se till att dessa gamar till kvällstidningar lämnar dem ifred tills det värsta har lagt sig?

I detta fall har Expressen valt att inte publicera några bilder eller namn:
- Flickan är bara 13 år, minderårig, och hon är ett brottsoffer som just varit med om ett övergrepp. Det var avgörande för oss när vi fattade beslutet, säger Anna-Clara Welander, redaktionschef på Expressen.

Det känns ju betryggande för nu, men tyvärr brukar dessa två tidningar turas om om övertrampen. Jag blir så jäkla förbannad, rent ut sagt, på hela den här historien, och medias oförmåga att faktiskt göra något vettgt utav det här. Är det den här världen jag ska ge mig in i som nyutbildad journalist? Det vill jag verkligen inte!

Fotot: citaten från mamman och Welander kommer från Resumés hemsida
www.resume.se.

Karriärval

Går en ganska "seriös" journalistikutbilning där det är meningen att vi ska gå och bli samhällsjournalister efter det. Jag vågar inte riktigt erkänna för blivande ledarskribenter på dn att jag helst av allt skulle vilja skria för Elle eller något annat trevligt magazin. Varför inte vara med och starta upp en svensk version av Vouge. Men jag ska bli bättre på att stå för vad jag egentligen vill. För let´s face it, jag är en fashonista, och varför inte käna pengar på sin hobby.

Veckans köp: Min nya (begagnade fast fräch) Tomelilla soffa från Ikea.

Återkommer